Hanna i fokus

Och sen kom söndagen.

Jag var grymt taggad när jag vaknade imorse. Frukost gjordes i en väldig fart, tvätt sorterades, kläder hängdes in i garderoben och var sak fick återgå till sin plats. Sen gick luften ur mig. Nu sitter jag med datorn i knät och dagen känns inte alls lika lockande som den gjorde för några timmar sedan. Minsta lilla motgång och jag blir som förbytt. Ingen vidare egenskap att skriva i cv:t. Nu ska jag sitta här tills lusten kommer över mig igen och jag hoppas innerligt att det är snart. Jag hoppas åtminstone hinna med en promenad, handling, betala räkningar och lite mer tvättande under dagen. Vore skönt att få ordning innan kortveckan inleds. På torsdag bär det av till Karlstad och jag hoppas att jag får se alla söta från gymnasietiden och ryktet säger att jag med lite tur även får träffa några sötnosar till. På fredagen hoppas jag på att jag får snosa lite bebis innan det bär av till Sälen. En grym vecka att se fram emot alltså!

Nu ladda.

//Hanna

Så kom äntligen den där efterlängtade helgen i Sälen. Vi hade mellan 1 och 4 minusgrader och sol hela helgen, så det var verkligen toppen. Det är något speciellt med fjälluften ändå. Jag och äldsta systern lyckades totalt avverka 9 km i längspåren. Det kan tyckas lite, men för nybörjare som oss var de en bra start. Vi höll åtminstone jämt tempo med gubben på 78 år. På söndagen avslutade jag och V med att åka 12 km så jag tycker ändå att jag fick min motionsdos. Systrarna med bihang åkte hem på söndagen och jag och V stannade en dag till. Efter vår lilla tur på söndagen var jag dock inte mycket till sällskap utan somnade ganska snabbt. Först tog jag en tupplur i soffan, sedan läste jag litegrann och åt lite mat för att sedan förflytta mig till sängen. På måndagen väntade sedan den trevliga lilla bilresan tillbaka. Allt gick bra tills vi kom till norra Stockholm där det var tjockt med bilar precis som vanligt. Det tog oss 5 timmar att åka från Lindvallen till Stockholm och sedan tog det drygt en timme att bara åka igenom Stockholm (eftersom vi bor på den södra sidan). Inte så spännande, men tillslut kom vi hem i alla fall.

Sedan vaknade jag klockan 02:15 natten mellan måndag och tisdag av att jag inte mådde så bra. Jag spenderade sedan resten av natten och morgonen på toaletten tillsammans med mr spyhink. Fram emot morgonen kom även febern krypande och tanten på vårdguiden trodde att det var matförgiftning. I och med illamåendet sjönk mitt humör fortare än vanligt, då jag helt ärligt tycker att jag har mått dåligt så det räcker för flera år framöver. När min självömkan inte vet några gränser och tårarna bara rinner är jag så glad för att jag inte är ensam, utan att det finns någon som säger att vi tar oss igenom det här tillsammans. Någon som inte bryr sig om att jag helt genomsvettig, går runt i en alldeles för liten tröja där magen sticker ut och har alldeles för långa hårstrån på benen. Någon som ändå bara kramar om mig och säger hur bra jag är. Hur fin jag är och att vi har så otroligt mycket att se fram emot. Det är jag glad för. Att jag dessutom mår mycket bättre idag och ska jobba imorgon igen gör också sitt för humöret. Nu är det uppåtgående igen.

//Hanna

Det finns dagar då kroppen inte riktigt gör som jag vill. Igår köpte jag längdskidor som var betydligt dyrare än jag tänkt och idag är det få kroppsdelar som mår riktigt bra. Jag funderar på om kroppen försöker säga mig något. Jag tror dock inte att den är riktigt så intelligent, då jag inte har hunnit inviga skidorna ännu. Snygga är dom hur som helst där dom står och glänser i hallen och förhopnningsvis får jag inviga dem nästa helg. Ikväll är min enda plan att ligga på rygg och tycka synd om mig själv. Jag ska ju orka jobba fyra dagar till den här veckan och eftersom jag köpte betydligt dyrare skidor än jag tänkt så har jag inte riktigt råd att vara hemma. Prioritera?

//Hanna