Hanna i fokus

Kallsta open började idag. När jag satt på läktaren och såg sjöstad-skattkärr insåg jag hur mycket jag tycker om innebandy och stunderna i sporthallen. Det blir en viss känsla när musiken är på om man omges av människor med samma intresse. Lyckan skulle dock senare under kvällen komma att bytas ut mot känslor av total uppgivenhet och besvikelse. Vad gjorde jag på vår match? Första perioden gick okej och jag släppte in ett mål som för övrigt var stolpe in så... inte helt lätt. Sen skulle jag uppskatta om någon kunde förklara vad som hände i början av andra perioden. Oavsett orsak så var det total katastrof och jag lämnade planen (frivilligt). Tur att pappa var där och gav mig lite perspektiv. Annars hade det antagligen inte bara varit vattenflaskan som åkt i väggen. Det är nog svårt att förstå känslan om man inte själv upplevt den. Ibland ångrar jag att jag valde lagsport, eftersom andra människor också blir lidande för min insats. Efter matchen pussades dessutom människor med pojkvänner och jag tyckte i och med det lite mer synd om mig själv som åkte hem till en tom lägenhet. Jag tycker verkligen om min lägenhet. Jag tycker om att komma hem och vara hemma, men jag vill inte sova ensam. Jag vill inte vara ensam.

För att lyckas få in något positivt i slutet på det här inlägget så kan jag upplysa om att min kära pappa inte bara gav mig perspektiv under matchen, utan också en lagad dvd-dosa.  Så nu kan jag välja på vilket språk jag vill ha texten och behöver inte se fler filmer på danska.

Godnatt.

//en bitter hanna