Ego
Jag ska nästan lova mig själv att aldrig bli tränare för ett damlag. Aldrig. F9 är nog det jag klarar av. Alltid är det någon som är missnöjd. Det roliga är att jag tror att det grundar sig i alla människors överskattning av sig själva. Vi människor, nej inte bara jag, är egocentriska. Allt är frid och fröjd så länge vi själva är i centrum. Det värsta inom idrotten är när man kommer upp på lite högre nivå (ja div 1 får ändå ses som högre) eller spelar med distrikslaget. Där samlas människor som i sina tidigare klubbar varit vana att befinna sig i centrum och få mycket bekräftelse tillsammans med andra som har varit i samma situation. Det blir problem. Ingen vill stå i skuggan och alla vet dessutom bäst. Avundsjukan sprider sig som ringar på vattnet när medspelare får beröm. Spännande egentligen. Sjukt dessutom. Lagsport är något jag vill rekommendera ;)
Tentan är gjord. inga kommentarer.
Godnatt.
//Hanna :)