Hanna i fokus

Igår gick jag hem från träningen i ren frustration. Jag var arg (eller kanske uppgiven?). Just nu känns det ärligt som att innebandyn kan kvitta. Lysande lagspelare som tänker så ja vet, men hur mycket lagspelare är någon av oss egentligen? Oavsett hur måste det hända något snart för min del, för det fungerar inte att gå till träningarna bara däför att. Det ger mig inget och jag förbättrar inte stämningen på något sätt. Men det finns ingen logik i det jag tänker heller. Matcherna gillar jag, men de är en sån liten del ändå i förhållande till antal dagar. Jag får komma på något. Jag blir samtidigt sur på mig själv. Jag har mål på träningsplanet, men jag klarar inte av att nå dem. Var är viljan när den behövs?

Viljan att plugga lyser också med sin frånvaro och det kan jag heller inte förstå. Sista vanliga tentan är ju nästa vecka.


"Även om färgen ibland tar slut får man inte sluta måla"  står det på mitt kylskåp. Jag tycker att det säger ganska mycket ändå. Han är inte så dum HB ;)

//Hanna