Hanna i fokus

Äntligen ser vår lägenhet bebolig ut. Ikväll har jag plockat bort kläder som låg slängda överallt, skor som blockerade dörren, disk som prydde diskbänken och bytt äckliga sängkläder. Det är konstigt hur det kan vara så svårt att hålla ordning i en så liten lägenhet. Problemet stavas bekväma antar jag. Men nu är det i alla fall fint och jag ska försöka att hålla det så över helgen åtminstone när jag är ensam hemma.

Idag har två stycken gjort sin sista dag på mitt jobb. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka såklart. Bra människor rakt igenom. En av dom skrev ett personligt brev till alla som hon jobbat med under en längre tid. När jag läste mitt brev kunde jag såklart inte hålla tårarna tillbaka. Det känns väldigt tråkigt att dom slutar, men samtidigt väldigt kul att höra att dom tror på mig. Jag tar med mig det och försöker se framåt. Imorgon slutar en bra människa till, men sen hoppas jag verkligen att det är stopp. Att dom andra som förgyller min vardag väljer att stanna.

Redan igår började jag prata med V om hur jag kände inför att gå till jobbet idag  och då fick jag den finaste komplimangen någon kan få. Jag behåller den för mig själv, men komplimangen beskrev någon som jag verkligen vill vara och någon som jag alltid önskat att jag är. 

Men nu till något mera ytligt.

Jag spelade korpmatch idag utan något vidare resultat, men jag fick i alla fall en snygg matchtröja. Jag önskade ett ensiffrigt nummer och därför såg min charmiga tränare till att jag fick den här:


Det är ganska tydligt att jag fick nr 100, men samtidigt måste jag väl ändå vara nöjd eftersom efternamnet är rättstavat. Mattias det är bara du säger till om du vill låna den! ;)

Nu sovdags så att jag är pigg imorgon när jag och några kollegor ska göra Söder.

//Hanna